”Det var absolut en björn jag såg”

”Det var absolut en björn jag såg”

När Pirjo Eriksson kom körande på Jungfrusundvägen, lufsade plötsligt ett djur ut på vägen. Pirjo är hundra procent säker på att det var en björn.

Det var fortfarande ljust ute när Pirjo Eriksson plötsligt överraskades av det brunlurviga djuret vid halv sextiden på kvällen den 27 februari.

– Jag fick stanna bilen för jag var nära att krocka med djuret. Ett vildsvin rör sig ju fort, men det här djuret rörde sig liksom rullande med tassarna för att få fart. Det var nog lika chockat som jag var, berättar Pirjo.

Det kom från bebyggelsen vid Gällstaö. Det sprang sedan framför Pirjos bil ett tag och försvann sedan upp mot motionsspåret på Jungfrusundsåsen.

Annons

Björnar rör sig i både Uppsala och Stockholms län emellanåt, men när MN kontaktar länsstyrelsen, tror man inte att det är sannolikt att det rör sig om en björn. Björnar sover på vintern, men nu när snön smält kan de börja vakna.

– Det skulle betyda att den här björnen har övervintrat på Ekerö. Då skulle den ha gått i området och ätit upp sig på blåbär och annat i höstas för att få ett ordentligt lager med kolhydrater inför vinterdvalan. Vi borde då ha fått in rapporter redan i höstas i så fall. En björn som rör sig i skog och mark i området hade människor sett, det är jag övertygad om, säger Tobias Hjortstråle på länsstyrelsens naturvårdsenhet.

Han vill dock inte föringa rapporten. Men han påpekar att den vanligaste felrapporteringen kring björnar, är att det har rört sig om ett vildsvin, vilket Tobias Hjortstråle förmodar att det rör sig om i det här fallet.

Men Pirjo är väl förtrogen med hur vildsvin ser ut och har sett många. Hon är hundra procent säker på att det var en björn hon såg.

– Först tänkte jag att det kanske var en stor hund, men öronen var sådana som björnar har. Den var inte som en stor, gammal björn. men inte en unge heller. Jag skulle tro att det var en ungbjörn, berättar Pirjo och fortsätter:

– Ett vildsvin har smala ben, men den här hade stora, lurviga ben och tassar och en tjock, brun päls. Det var absolut en björn jag såg.

Rapporten har kommit in till länsstyrelsens rapporteringssystem Skandobs och man har gjort värderingen att inte bedöma den.

– Eftersom det är en synobservation kan vi inte åka till platsen och leta efter spår, vi har ingenting att gå på. Har vi tur så har en björnram trampat i leran i dikeskanten, men sannolikheten att vi skulle hitta ett sådant spår i leran är väldigt liten. Däremot om en person hade tagit ett fotografi på ett spår i leran, då skulle vi absolut åka dit, förklarar Tobias Hjortstråle.

Men han poängterar att de tar tacksamt emot alla rapporter som kommer in till Skanobs.

– Får vi in tre, fyra rapporter till från Mälaröarna, då blir ju läget någonting annat. Då får vi börja leta för att kunna avfärda eller bekräfta, säger Tobias Hjortstråle.

Om det nu är en björn som rör sig på Ekerö, vad ska man då göra om man står öga mot öga med den?

– Man ta det väldigt lugnt och prata med björnen. Det är ett sätt att ge till känna. Sedan backar man sakta från björnen samtidigt som man fortsätter att prata lugnt med björnen. Att springa i panik är det sämsta man kan göra, det skulle kunna trigga en jaktinstinkt hos rovdjur, säger Tobias Hjortstråle.

Att klättra i träd är inte heller en bra lösning. Björnar kan klättra och framförallt björnungar klättrar mycket i träd.

EWA LINNROS

Läs också