Mälaröarnas nyheter 70 år

Mälaröarnas nyheter 70 år

I år fyller Mälaröarnas nyheter 70 år. Tidningen har under dessa år vuxit från en enkel bilaga till en idag fullmatad tidning, fylld av nyheter, evenemang, personligheter och bedrifter i Ekerö kommun. Alltsamman började 1949.

MN etablerades 1949 av Svenska dagbladet, ingick en period i tidningen Västerort och blev fristående 1986. Detta var de kunskaper redaktionen hade med sig när vi begav oss till Kungliga biblioteket för att finna den första utgåvan av MN. Längst ner i Kungliga bibliotekets lokaler började vårt letande efter tidningens ursprung. Sida efter sida på microfilm studerades och så dök MN upp, då i tidningen ”Bromma nyheter” som drevs av SvD:s dotterbolag Huvudstadspress och redaktionssekreterare Per-Rune Flenning.

I den allra första upplagan av MN kunde vi läsa:”Mälaröarnas nyheter kommer härmed ut för första gången och skall i fortsättningen ges ut varje torsdag som en avläggare till Bromma nyheter.”

Tiden som en avläggare till Bromma nyheter varade fram till 1955. Då blev Bromma nyheter istället Västerort där MN också ingick. SvD-veteranen Lars Ryding hade sitt första journalistjobb 1973 till 1974 på Huvudstadspress.

– Jag var något slags ”fast frilansare”, jag satt på redaktionen och jobbade som vilken fast anställd som helst, men fick betalt per artikel. Det hindrade inte att jag under en period var informell redaktör för Mälaröarnas nyheter. Jag har en del gulnade klipp från 1973 med upphetsande rubriker som ”500 på bygdefest, ”Finfin Mälaröpotatis på torget”, ”Barnbyn Skås högkvarter vacklar”, ”Hål i grunden”, ”Golvet gungar” och ”Hovslagaren från Korslöt skor sig på andras hästar”, har  Lars Ryding tidigare berättat för oss.

Det var 46 år sedan och en helårsprenumeration på Mälaröarnas nyheter kostade 30 kronor.

Mellan 1982 och 1986 föll MN in i en mindre Törnrosasömn. Journalisten och tidningsmannen Boo Lundblad uppmärksammade under denna period att det ytterst sällan rapporterades nyheter om Mälaröarna.

– Det kunde vara ungefär en notis i veckan i snitt i Svenskan eller DN. Därför fanns det ett behov av en tidning härute, berättade Boo Lundblad 2013 då vi intervjuade honom om tidningens historia.

Annons

1986 var Mälaröarnas nyheter åter med i Västerort och senare den våren startade Huvudstadspress Mälaröarnas nyheter som fristående tidning. Boo Lundblad var projektledare för arbetet. Företaget gick så småningom i konkurs men Boo Lundblad lyckades köpa loss utgivningsbeviset för en krona. MN:s nya liv fick på så vis fortsätta från maj månad 1987, under Boo Lundblads ledning.

– Konceptet var att skriva hundra procent om Mälaröarna och kommunen och att vara partipolitiskt oberoende, berättar Boo Lundblad.

Mälaröarnas nyheter skulle nu bli en gratistidning tillgänglig för alla mälaröbor. För att kunna finansiera det hela behövdes annonsörer och Gertrud Appelqvist började som annonssäljare 1987.

– Det var rena medeltiden. Vi klippte och klistrade ihop varje sida, sedan åkte Bosse till tryckeriet i Örebro med hela härligheten, berättar Gertrud Appelqvist.

Men när Gertrud började på tidningen fanns betydligt färre företag på Mälaröarna än nu och att driva en annonsfinansierad tidning på den tiden var inte alltid lätt.

1988 la Monica Carlström Söderlind (FP) och Björn Rydberg (FP) en motion om att rädda Mälaröarnas nyheter.

”En oberoende lokaltidning är nödvändig för den kommunala demokratin! Det märktes inte minst under den period vi inte hade någon lokaltidning på Mälaröarna.”

Kostnaderna för kommunens egen ”Ekerö tidning” var då cirka 300 000 kronor. Motionärerna ansåg att istället för att satsa på gratisutdelning av kommunens tidning, borde man från kommunens sida annonsera i MN. Det hela ledde till ett förslag till avtal där en del kommunal information skulle kanaliseras av MN. Samtidigt poängterades vikten av att det inte fick bli en sammanblandning så att läsarna inte längre visste vad som var tidningens material och vad som var kommunens. Men idag står tidningen på egna ben.

1987 började journalisten Ingela Maechel och frilansande fotografen Ove Westerberg på tidningen. De båda kom att bli tidningens ansikte utåt under många år. Ingela Matchel som gick bort 2018, har beskrivit arbetet på tidningen så här: ”Mälaröarnas nyheter är en liten tidning med höga ambitioner och tidsresurser som aldrig ville räcka till. Det blev med tiden rätt slitsamt. Men också en rolig arbetsplats med högt i tak och stor frihet att utvecklas. Det lokala perspektivet är definitivt intressant och lärorikt. Närsyntheten ger möjlighet att beskriva det stora via det lilla.”

Ove Westerberg om tiden på tidningen:

– Att ha som yrke att få lära känna alla delar av Mälaröarna och hur en liten kommun funkar var mitt livs yrkeshöjdpunkt. Tidigare hade jag varit en anonym kugge i jätten Aftonbladet. Personligen har jag vuxit och utvecklats i de stormar och glädjeämnen man tagit del av under drygt 20 år. Störst är dock alla olika möten med öbor som jag annars aldrig skulle lärt känna.

1992 kom Per Hansson som annonssäljare och 1993 började journalisten Laila Westerberg. Ett par år senare, 1995, tog hon och Ove Westerberg över tidningen.

– Ambitionen har alltid varit att göra en så bra nyhetstidning för mälaröborna som det bara går med en blandad mix av både tuffa och glada nyheter om stort och smått. Det som händer runt knuten är ju alltid det som berör folk mest och mälaröborna är härligt engagerade läsare, berättar Laila Westerberg som också passar på att avfärda det som många trott genom året att Ove och hon varit gifta. Det likalydande efternamnet är en ren slump.

Den som däremot senare gifte sig med Ove var Ingela. Ove minns speciella händelser som till exempel när de lokala nyheterna hamnade på rikspressens framsidor.

– Lärarkonflikten då kommunchefen polisanmälde två fackliga ombud, båda omtyckta lärare, för “hot och trakasserier”. Utan att närmare gå in på vad dessa hot och trakasserier skulle bestå i, valde kommunchefen, kommunalrådet och märkligt nog även oppositionsrådet att gå ut och berätta om beslutet på riksnivå, berättar Ove.

Ove har också ett annat minne då tryckpressarna fick stanna.

– När Laila låg på BB och skulle föda sitt första barn och Ingela och jag för första gången skulle redigera hela MN, gick elen på Ekerö vid tretiden på natten. Den var sedan avstängd ända till klockan sju på morgonen medan vi försökte sova på tältsängar. Först vid åttatiden kunde vi åka iväg med vår ålderdomliga diskett till SJ Expressgods. Sedan hände det otroliga att konduktören glömde att lämna av disketten i Uppsala. Den for ända upp till Gävle varifrån SJ fick ordna tillbakatransport till Uppsala, där tryckeriet väntade med stoppade pressar, berättar Ove.

2009 tog Laila Westerberg över som ensam ägare till tidningen, Ingela gick i pension och Ove klev av det stora ansvaret. Han har däremot fortsatt med lite frilansfotografering.

Vi som fått äran att axla deras mantlar är journalisten Lo Bäcklinder och jag, Ewa Linnros.

– Att få jobba med en tidning som ska bevaka samhällets alla funktioner och nyheter med en minimal redaktion, är en utmaning som heter duga. Ingen dag är den andra lik, men alla är lika roliga. Alla unika möten med öbor som berättar om stort och smått, är dock den allra största behållningen för mig, säger Lo Bäcklinder.

– För mig, Ewa Linnros, är Mälaröarnas nyheter min barndom och min uppväxt. Att få arbete i min hemkommun och lära känna den mer och mer för varje dag, är fantastiskt. Mälaröarna är en outtömlig skattkista fylld av spännande människor, platser och händelser både nu och förr. Att få möta och återge detta och samtidigt hålla ett öga på vad som sker i kommunhuset, är en ynnest.

2014 utökades tidningen sin rapportering genom det egna radioprogrammet ”God kväll Mälaröarna” som sänds i Radio Viking. Tack vare detta har vi haft och kommer fortsatt att ha, levande debatter och spännande intervjuer med politiker, kulturpersonligheter, sportfolk och Mälaröprofiler.

I den allra första MN kan man läsa:

”Mälaröarnas nyheter blir liksom sin huvudtidning helt opolitisk och ser som sin huvuduppgift att snabbast möjligt förmedla nyheter från alla delar av Mälaröarna till sin läsekrets.”

Dessa intentioner har inte förändrats.

EWA LINNROS

Läs också