Med blick för ögonblick

Med blick för ögonblick

Fotografen, naturkännaren och ekeröbon Kenneth Bengtsson har hunnit fylla 75 år. Men hans bildproduktion står inte still ett ögonblick och kameran är med var han än går.

Kenneth och hustrun Mona med deras familj flyttade till Ekerö 1971. Idag bor de tre barnen och de nio barnbarnen allesamman nära Kenneth och Mona som förutom umgänget med familjen, har fullt upp. Mona gör glaskonst och Kenneth är fullt verksam som fotograf.

Han är uppvuxen vid Brommaplan, men kontakten med Mälaröarna fick han dels för att föräldrarna hade ett sommarställe i Stockby, dels för att han ofta begav sig ut till öarna, bland annat för att fiska. En ögonblicksupplevelse i tidiga tonåren vid ett sådant fisketillfälle, blev avgörande för Kenneths fotografiska bana.

– Vi fiskade från Lullehovsbron. Jag stog där och tittade ner i vattnet och helt plötsligt såg jag något som störtade ner framför mig, jag hann inte ens se vad det var. Sedan kom en fiskljuse med en stor brax i klorna och lyfte upp framför mig och vattnet droppade i motljuset, det var som guld. Den bilden sitter kvar på näthinnan än idag. Då åkte jag hem och frågade min pappa om jag inte kunde få en kamera, berättar Kenneth.

Han började jobba som springsjas i en affär för att samla in slantar till kameran, pappan skulle bidra med hälften. Men det hela löste sig ganska fort tack vare att pappan hjälpt en dam med att flytta. När hon skulle betala hade hon inga pengar, men kunde han kunde tänka sig en fin kamera i utbyte?

Kenneth är självlärd och det gick fort för honom att förstå sig på fotokonsten.

– Jag tog med mig familjens hund ut i skogen och fotade. Men när jag framkallade undrade jag var fasen hunden var. Jag hade alldeles för långt avstånd. Så nästa gång tog jag bilderna på hunden riktigt nära. Sedan visade jag bilden för min mamma. ”Det där har inte du tagit, så duktig kan du inte vara”, sa hon.

Drömmen att jobba som fotograf var självklar, men vägen dit innebar andra jobb. Bland annat jobbade han för Arla och körde ut mjölkflaskor till skolorna. Han började tidigt på morgnarna.

– Men det hände att jag åkte ut redan vid tretiden innan jobbet började. Då åkte jag ut på Lovö och plåtade ofta älgar och rådjur.

Kenneth har ett också ett stort engagemang i Mälaröarnas naturskyddsförening och har en bred kunskap om djur och natur. Även här är han självlärd. Under en av sina turer med kameran ute i naturen träffade han på en annan fotograf.

– Jag berättade för honom vad det var för fåglar och fjärilar och han blev så himla imponerad. Så sa han att de var ett gäng som var på väg att starta en bildbyrå och frågade mig om jag hade lust att vara med.

Så blev det. De började i en lokal på Kungsholmen men det var trögt i början. Men sedan gav det ena det andra och till slut gick det ganska bra.

– Då flyttade vi till Drottninggatan till en stor fin lokal. Där låg alla stora reklambyråer som också var våra största kunder. När det gick som bäst var vi sju delägare, berättar Kenneth.

Men efter 11 september-attackerna, gick marknaden ner fort och de var bara två delägare kvar. Men då fick de ett anbud från en annan bildbyrå som köpte deras bilder.

– Så nu levererar jag dit. Sist skickade jag in 60 bilder och de köpte 40 av dem. Sedan har de ett nätverk över hela världen.

I och med detta finns Kenneths bilder runt om i världen. Men en bild stannar i Sverige och den har stor spridning. Bilden med kossor liggandes och idisslandes i soluppgången men ett lätt dimstråk runt ikring dem, sitter på 600 Arlabilar, något Kenneth inte kunnat drömma om flera år tidigare då han själv satt bakom ratten på en Arlabil.

Kenneth tänker alltid bild och när jag frågar om han har någon favoritbild, säger han att han får en ny favorit hela tiden.

– Jag har alltid en kamera med mig och det dyker alltid upp något nytt. Det finns hela tiden nya bilder, jag fotade senast imorse säger Kenneth och innan vi går och kikar på några av hans tusentals alster säger han:

– Jag har haft ett fantastiskt liv. Tänk att få syssla med det som man är mest intresserad av och det är fortfarande det roligaste jag vet.

EWA LINNROS

Läs också