Nära samarbete med Dr. Mukwege

Nära samarbete med Dr. Mukwege

Missionärerna och ekeröborna Astrid och David Eriksson står nära 2018-års fredspristagare doktor Denis Mukwege. Mukwege säger också att David räddat hans liv.

Denis Mukwege, kongolesisk chefskirurg, tilldelades Nobels fredspris 2018 tillsammans med Nadia Murad för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Han grundade på 1990-talet Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo-Kinshasa. Panzisjukhuset har byggts upp med stöd av Pingstmissionen, Läkarmissionen och Sida.
Astrid och David Eriksson mötte doktor Mukwege första gången 1990.
– Vi var på en resa till Kongo och på en kulle i bergsstaden Limera där sjukhuset ligger, var doktor Mukwege, berättar David.

Under fem år bodde han och Astrid granne med Mukwege.
– Jag hade ansvar för en skola för kvinnor från byarna. Föda barn kunde de men sedan hur barnen skulle skötas och hur mammorna behövde tas om hand, lärde vi ut. De fick också lära sig att sy, det var som en morot för att komma till skolan över huvud taget. När kvinnorna gått klart skolan och återvände till sina byar, lärde de sedan upp andra kvinnor, berättar Astrid.

David som är tekniker i grunden och elingenjör, var tekniker på sjukhuset. Doktor Mukwege har sagt att David räddade hans liv, händelsen utspelade sig 1996.
– På grund av kriget blev vi instängda på Limerakullen. En dag då det var eld upphör och vi skulle ta oss därifrån, hade jag fått en svår infektion i min fot. Jag kunde inte gå utan var tvungen att åka bil. När vi kom en bit på väg sa man att om vi körde riktigt fort, hade vi kanske 50 procents chans att klara oss, berättar David.

Vägen gick nära Rwandas gräns och militärer var redo att skjuta på dem. Med i bilen hade de en militär som skulle skydda dem, men han vågade inte åka med dem längre. Att fly till fots var inte möjligt, Davids fot var enormt svullen och färgad i alla möjliga kulörer.
– Den hjälpte oss genom alla militärspärrar. De skulle stoppa oss men när de såg foten, ville de inte ha oss kvar, säger David.

En vecka efter att de lämnat Limera, kom rebellerna och sköt 34 personer på sjukhuset. Efter flykten tjänstgjorde David och Astrid på en klinik i Tanzania medan Dennis Mukwege grundade Panzisjukhuset i Bukavu. Sedan 2004 har Astrid och David jobbat med Panzisjukhuset. De har bland annat hjälpt till med arbetet att ta in hjälputrustning i landet. De har varit i Kongo mellan en och tre gånger varje år. Men 2018 var första året de inte åkt dit, då det blivit allt mer komplicerat att ta in hjälputrustning i landet.
– Det har dröjt ett helt år att få färdigt alla listor som nu krävs över det som ska tas in. Men vi hoppas att komma iväg i början av året, säger Astrid och David lägger till:
– Det råder stor brist på el och ström och sjukhuset är i stort behov av generatorer. I containern som ska iväg nu finns en stor tank med dieselolja och två stora generatorer som är skänkta av företag, berättar David.

Kyrkornas second hand i Troxhammar som drivs av Mälarökyrkan, Ekerö Pastorat och Färingsö församling, är också en stor bidragsgivare.
– Jag tror att det rör sig om ungefär 600 000 kronor per år som går direkt till Panzisjukhuset via Pingstmissionens U-landshjälp. Det är ett fantastiskt arbete med alla som jobbar frivilligt och alla som skänker sina grejer. Men det är inte bara Mälarökyrkan som bidrar, alla kyrkorna på Mälaröarna är delaktiga, förklarar Astrid.

Hon och David har oförtröttligt missionsarbetat under många år nu, men än tänker de inte sluta.
– Vid det här laget har vi blivit så gamla så att våra barn tycker att David inte får åka ensam. Han är ju den som behövs först och främst som tekniker. Men jag jobbar med depån. Det kommer mycket grejer från hela världen och det är lite svårt för dem på plats att veta vad allting är, säger Astrid.
Att nu Mukwege fått fredspriset, är något både Astrid och David anat skulle ske förr eller senare.
– Han är en helt fantastisk människa och vi hoppas att de som inte har läst Bertil Åkerlunds bok om doktor Mukweges liv, gör det. Den är väldigt intressant, säger Astrid.

Hör hela intervjun här:

EWA LINNROS

Läs också