Sista dagen för kiosken

Sista dagen för kiosken

I Den första september var sista dagen för verksamheten i Drottningholms pressbyrå. Till hösten ska den rivas. Många upprörs av detta och som ett sista halmstrå att greppa för att ändra beslutet, har ett brev skickats till Kung Carl XVI Gustaf.

Turerna kring Drottningholmskioskens framtid har varit många. I samband med Trafikverkets breddning av Ekerövägen meddelade Statens fastighetsverk (SFV) dåvarande föreståndare för Drottningholms pressbyrå att kiosken måste bort. SFV sa upp arrendeavtalet med Pressbyrån 2016 och avtalet skulle gå ut i mars 2017. Vid avtalets upphörande skulle kioskbyggnaden vara borta och arrendeområdet återställt ”i fullgott skick”. Men i ett tilläggsavtal skrevs att Pressbyrån fick vara kvar ytterligare ett år.

Breddningen av Ekerövägen innebär bland annat att cykelvägen flyttas till södra delen av Ekerövägen. Men för att få plats med cykelbanan och lämna kiosken kvar, hade man varit tvungen att ta bort två mer än hundraåriga ekar och ett flertal stora kastanjer.

– Valet stod mellan träden och Pressbyrån. Med hänvisning till kulturarvets höga kulturhistoriska värde, blev det Pressbyrån som tveklöst fick stryka på foten, svarade Charlotte Dahn Günther vid SFV, då MN intervjuade henne 2017.

Kiosken fungerar idag lika mycket som turistbyrå som butik. Det är inte bara turister som kommer hit, kiosken har också stor betydelse för alla omkringboende och protesterna har varit många från dem. Kiosken har blivit en samlingsplats och har en social funktion. Det är också den enda butik de äldre har i närheten. Här kan de uträtta postärenden, köpa bussbiljetter med mera. Detta är ett av de argument angående behovet av att bevara den befintliga kiosken, som tas upp i brevet som skickats till kungen med kopior till riksmarskalken, hovmarskalken och slottsförvaltningen. Krister Skånberg, före detta lokalpolitiker och kyrkligt förtroendevald i Ekerö kommun respektive pastorat, har engagerat sig i frågan och har hjälpt till med skrivelsen till kungen.

Brev och protestlistor har också skickats till SFV och i ett brev till de boende på den intilliggande Drottningholmsmalmen, skriver SFV:s fastighetsdirektör Peter Wallin bland annat:

”Statens fastighetsverk har ända sedan Trafikverkets planer på Ekerövägens ombyggnad presenterats, haft en nära och konstruktiv dialog med Pressbyrån. En alternativ placering av en kioskpaviljong på Teaterplan i slottsparkens östra entréområde har erbjudits. Efter att Pressbyrån analyserat förutsättningarna att bedriva kioskverksamhet samtidigt som ett så stort vägprojekt pågår, har de valt att tacka nej till erbjudandet. Likaså till att på nuvarande plats hålla öppet till dess att vägarbetena påbörjas under kommande vinter. Det senare anses inte lönsamt eftersom kundunderlaget minskar efter sommarsäsongen.”

I skrivelsen förklarar även Peter Wallin komplexiteten med att vägbyggnadsprojektet ligger intill ett världsarv.

”Efter samtal med representanter från ICOMOS (International Council on Monuments and Sites, reds.anm.) vars uppgift är att bevara världsarven och vara rådgivare till Unescos världsarvskommitté, är vi överens om att det är viktigt att försöka knyta samman Malmen med slottsparken. Vi kommer att komplettera träd och alléer så som det sett ut historiskt. Vi ska även se över vyn som möter besökaren vid ankomsten till Drottningholm. Målet är kort sagt att entréområdet, trots den nya vägen, ska vara så ostört som möjligt.”

Från SFV:s sida har man också uttryckt att det finns en förståelse för närområdets behov av service, men att det inte nödvändigtvis behöver vara i regi av Pressbyrån.

Till saken hör att SFV tidigare gjorde en kraftig hyreshöjning för Pressbyrån, enligt uppgift från 60 000 till 240 000 kr. Detta gör det svårt att få verksamheten att gå runt och det finns många spekulationer (från från personer som vill vara anonyma), om att detta varit ett steg i att tvinga bort Pressbyrån för att SFV eller Slottsförvaltningen själva skulle ta över driften. Jämförelser har gjorts med Kina slotts våffelservering, där den familj som drivit serveringen i 60 år, fick ändringar i hyresavtalet som gjorde det omöjligt för familjen att fortsätta. Våffelserveringen drivs nu av Slottsförvaltningen.

I brevet till de boende kring detta, skriver Peter Wallin följande:

”Att du som hyresgäst, besökare eller närboende ska uppleva Drottningholm som en vacker och välfungerande plats är ett självklart mål för oss på Statens fastighetsverk. I besöksupplevelsen ingår ofta att kunna köpa något gott att äta och dricka. Då Pressbyrån nu försvinner arbetar Statens fastighetsverk tillsammans med Slottsförvaltningen på att så snart som möjligt hitta en lösning för ytterligare ett försäljningsställe utöver Karamellan och Våffelstugan. Vår gemensamma förhoppning är att en sådan ska kunna finnas på plats redan till nästa sommarsäsong. Vi är dock medvetna om att detta inte kan ersätta hela det serviceutbud som tillhandahållits av Pressbyrån.”

– Länsstyrelsen har uttalat att den nuvarande kiosken har ett kulturhistoriskt värde och under sin snart 50-åriga existens har den såvitt vi vet aldrig kritiserats av estetiska skäl. Hela hanteringen av kioskärendet är en uppseendeväckande och respektlös nedvärdering av dåtidens arkitekter och kungens kulturkunnige och engagerade företrädare och farfar. Låt kulturarvet leva vidare, förankrat som det är hos lovöborna, besökare från världens alla hörn och viktigt för kommande generationer. Lyssna på rösterna från de närmast berörda,  respektera de kulturpersoner som för hundra år sedan hade sin vision om och av en mötesplats centralt i Drottningholm, kommenterar Krister Skånberg.

Kort historik:

1931 kom den första kiosken i Drottningholm som då låg vid ångbåtsbryggan.

>  När den första kiosken ersattes exakt har vi inte fått fram, men 1951 gjordes viss ombyggnad av en efterföljande kioskbyggnad och 17 maj samma år sattes Pressbyråns neonskylt upp, ritad av professorn och drottningholmsbon Ivar Tengbom.

>  Den nuvarande kioskbyggnaden tillkom på initiativ av kung Gustav VI Adolf och tillskapades av de välkända arkitekturprofessorerna Silow och Lind.

EWA LINNROS

 

Läs också