Sveriges första transkollo

Sveriges första transkollo

Den 15 till 17 september arrangeras ett mycket efterlängtat kollo på Mälaröarna. På agendan står bågskytte, kanotpaddling, korvgrillning och förhoppningsvis mycket skratt och lek. Det som skiljer det från andra kollon, är att det är Sveriges första transkollo för barn.

Färingsöbon Jacko Nilsson är aktiv i föreningen Transammans som arrangerar lägret. Det riktar sig till barn under 13 år från hela landet som upplever att de inte hör hemma i sitt kön. Med sig på lägret har alla en vuxen person som de känner sig trygga med.

Det blir många typiska lägeraktiviteter, men också en hel del samtal och diskussioner om ämnen som kan vara gemensamma för barnen och deras närstående.

– Det här är första gången som man gör en riktad aktivitet för den här gruppen barn. Det har varit ett stort tryck på de femton barnplatserna. De tog slut fort och vi har tyvärr fått säga nej till fler än vad som har fått plats, berättar Jacko.

Tioårige Isak och hans mamma Anna (som båda heter något annat i verkligheten) är från Mälaröarna och ska vara med på lägret. Redan som 2-åring ratade Isak allt som anses ”tjejigt” trots att han blev definierad som flicka när han föddes och hade ett flicknamn. I takt med att han blev äldre blev han mer bestämd på att han var en pojke, vägrade använda sitt namn och att bli kallad för ”hon”.

– I ungefär sexårsåldern blev det så tydligt att jag frågade honom hur det kändes på insidan. Vi pratade om att det kan vara skillnad på utsida och insida och han var väldigt bestämd på att han var en pojke.

Sedan dess har Isak hunnit berätta för sina klasskamrater att han är en pojke, bytt namn till ett mer könsneutralt och är nu pojke i alla sammanhang. Men innan dess var det en jobbig period av missförstånd, oförstånd och allmän okunnighet.

– Det var lärare som inte trodde på att han hade det namn som han hade för att han såg ut som en pojke, men hade ett flicknamn. De trodde att han försökte göra sig rolig när han sa vad han hette, berättar Anna.

– Och äntligen har de förstått att de ska bort med kanten, säger Isak triumferande och förklarar att när han klippte sig envisades frisörerna med att klippa en kant på håret där bak som är typiskt för flickfrisyrer, även om han försökte förklara att han ville bli klippt i en pojkfrisyr.

Både Anna och Isak tycker att det har varit en stor tillgång att vara med i den lokalförening som den rikstäckande föreningen Transammans har på Mälaröarna.

– Vi har fikaträffar en gång i månaden och vi är nog ett trettiotal barn och närstående som har varit med hittills. Jag tror att vi har nått de flesta som vet om att de har transbarn, men det är svårare för de barn som har föräldrar som inte har förstått ännu, säger Anna.

Jacko poängterar hur viktigt det är med förstående föräldrar när det gäller att skapa sig en könsidentitet.

– Forskningen visar att transpersoner har väldigt hög frekvens av psykisk ohälsa och självmord, men bland dem som har förstående föräldrar är siffrorna mycket lägre.

När det kommer till frågan om hur det är att vara transperson eller transbarn på Mälaröarna kommer svaren blixtsnabbt.

– Många tror nog inte att vi finns här mitt ibland er, utan att det är något som bara existerar någon annanstans, säger Jacko.

Anna håller med och fyller i.

– Jag brukar säga till Isaks lärare att de tror att det bara är han som är trans, men att de säkert har flera andra barn som också känner att det är fel när de blir benämnda utifrån kön.

Isak får slutligen frågan om vad han skulle vilja säga till dem som läser den här artikeln.

– Om du har ett barn som är trans, försök inte dölja det utan var stolt, säger han med självklarhet.

LO BÄCKLINDER

Läs också