Åke på Skäret

I mer än femtio år har Åke på Skäret, eller Åke Carlsson som det står i dopbrevet, haft sina får på Adelsö. Under många av dessa år har han skeppat de flesta av dem över till Björkö där de haft sitt sommarviste. I år var det dock sista gången som färden gick över sundet.

Att få till en intervju med Åke på Skäret under sommarens första tid, är inte det lättaste. Är det inte höet som ska tas in så är det något som ska lagas eller något som har gått sönder så mycket så att han måste åka till stan och köpa nytt. Ett sjuttiotal tackor, baggar och lamm samt ett drygt tjugotal nötkreatur kräver också sitt. Men på fjärde försöket, mitt i en regnskur som gör att han måste hålla sig inomhus, tar han sig tid med att berätta om sina får.

– I början av 70-talet köpte jag tio tackor från Gotland. Jag var väl lite tokig, men jag tänkte att det kunde vara roligt att ha får. På den tiden jobbade jag med anläggningsarbete, men jag hade jobbat med djur tidigare och även gått på lantbruksskola, så jag visste ju en del om vad jag gav mig in på. Antalet får har sedan blivit fler med tiden och vissa år har jag haft över sjuttio och ännu lite mer när de fått sina lamm.

De egna betesmarkerna, på den gamla släktgården i Lindby på Adelsö har inte räckt till under somrarna och då har bland annat de gröna ängarna på grannön Björkö, där även vikingastaden Birka finns, fått ge mat åt vissa av tackorna.

– En av de boende på Björkö har en båt som vi hägnar in så att vi kan hålla reda på dem när vi åker över.

Det är många får som har passerat under åren, men visst minns han en del av sina tackor. Särskilt de som varit extra produktiva och fött fina lamm. Han är dock inte särskilt sentimental med sina djur.

– Man kan inte fästa sig för mycket vid dem för då blir det som att avliva sin hund varje gång som de ska iväg till slakt och det orkar man inte. Men de har så klart sina personligheter, en del är snälla och en del är elaka, precis som vi människor. Vissa blir ledartackor och andra hittar en annan plats i rangordningen, skrattar Åke.

Och visst förstår man att alla de flasklamm, som tackorna av en eller annan anledning inte har kunnat ta hand om och som han gett mat i den egna famnen, har gjort avtryck. Men tanken med att ha får är ju dels att hålla markerna öppna, dels att de ska bidra med sina skinn och sitt kött. Slaktbilen kommer med jämna mellanrum och hämtar de djur som ska till slakt. Köttet distribuerar slakteriet och skinnen kommer tillbaka till Åke som sedan säljer dem vidare. Många av dem pryder sin plats i Adelsöhem och en del har fått mer långväga ägare av besökare på ön. Vid den årliga hembygdsdagen eller andra lokala marknader, har många också fått nya hem då Åke på Skärets fårskinn varit ett stående inslag där under många år.

I år var det alltså sista gången som Åke lät sina får åka på sommarbete på Björkö. Med sina dryga sjuttiofem år börjar han känna att han vill växla ner en aning med djuren. När de åker hem till hösten blir det sista gången som de gör resan över vattnet.

– Jag tror det i alla fall, säger han med en liten ton av tvekan i rösten.

– Tanken är att jag ska ha färre djur framöver och då räcker mina egna betesmarker till.

LO BÄCKLINDER

Läs också