Bondsonen som hittade hem på Ekerö

Han är bondsonen från Trollhättan som kom till Ekerö för att plugga. Öarna fångade hans hjärta och trettio år senare är han fortfarande kvar. Mälaröarnas nyheter träffade KD:s gruppledare på Ekerö, Sivert Åkerljung, för ett samtal om vem han är bortom politiken.

Vi slår oss ner på en parkbänk i solen och med utsikt över vattnet som ligger fryst i bleka isflak. Jag har bett Sivert att välja ut en plats på Mälaröarna, som betyder något extra för honom och han tar mig med till Kaggeholm, platsen dit han kom som 23-åring för att studera.

Han föddes i Trollhättan, som enda barnet till ett lantbrukarpar. En harmonisk och lycklig uppväxt, där djuren kom att betyda mycket för honom.

– Skolan trivdes jag bra i och antagligen var det också det som gjorde att jag senare i livet kom att plugga till lärare, förklarar han.

Men det var innan det, efter en period av resande efter gymnasiet, som han sökte sig till Ekerö, för att läsa teologi och språk, på Kaggeholms folkhögskola.

– Jag hade hört mycket bra om skolan, kompisar som hade gått där växte som personer och det stämde in på mig också. Jag minns platsen och miljön som väldigt rofylld, vi brukade sitta på bryggan där, säger han och pekar ut mot träpontonen i den frusna sjön.

Vid sidan av sina studier på Kaggeholm brukade Sivert kompa skolkören på piano och det var under ett sådant rep han fick höra från körledaren om en församlingsmusikerutbildning på Bromma folkhögskola. Han sökte, kom in och efter år ett på Kaggeholm tog han sitt pick och pack och flyttade över till andra sidan Nockebybron. På Bromma folkhögskola träffade han Malin och blev kär. Den skönsjungande blondinen från Norrland, som gick i klassen under honom, fattade tycker även för honom och tillsammans skaffade de sig en lägenhet i Bromma och gifte sig.

Efter fem år på folkhögskola var Siverts kunskapstörst fortfarande inte mättad. Med siktet på en lärarexamen började han istället läsa till lärare i de samhällsorienterande ämnena på Södertörns högskola, och kompletterade några år senare med musiklärarbehörighet medan Malin studerade till fysioterapeut. Han tog examen och började jobba på Uppgårdsskolan i Stenhamra där han blev kvar i nästan tio år innan han bytte till sin nuvarande tjänst på Träkvista skola, som han nu är tjänstledig ifrån, med anledning av sin tjänst som kommunalråd.

– Jag saknar barnen och undervisningen. Nästan hela mitt liv har jag jobbat med barn och unga, så det blir tomt.

När jag ber honom beskriva sig själv gör han det med eftertanke och ord som diskussionslysten, ändringsbenägen och prestigelös. Bra egenskaper i de flesta fall.

– Men kanske är jag lite för envis ibland också, säger han med ett skratt.

Han har nära till skrattet när han berättar och han svarar obekymrat på mina frågor, även om han ”inte alls är van vid den här typen av intervjuer”. Att han är social och pratglad är tydligt och det är också de egenskaper som han tror att hans nära och kära skulle beskriva honom med. Men också trygg.

Precis som han tycker att Mälaröarna är, platsen han sökte sig tillbaka till igen år 2000. När både Malin och han längtade efter en lantlig plats nära storstaden, att rota sig på, hittade de den i ett radhus i Väsby på Ekerö. Där skaffade de tre barn tillsammans, som idag är mellan 8 och 17 år. Sivert trivs bra i sin roll som pappa och anstränger sig för att vara en förälder som ställer upp och finns där för sina barn. De gör mycket tillsammans, reser och tränar gärna ihop.

– De har också ärvt mitt och Malins intresse för musik så alla i familjen spelar eller sjunger något. Det är roligt, säger han.

Under samtalet poängterar han att Malin och barnen är det bästa han har.

Men precis som att barnen är hans största glädjeämnen är det också när de råkat ut för saker eller mått dåligt som han haft sina värsta stunder.

– Jag är förskonad från sjukdom och död i min närhet, men när barnen drabbas av något, som när min son blev utsatt för rånförsök, då blir jag väldigt påverkad. Likaså när människor har svårt att skilja på sak och person och ger sig på mig som person för saker som beslutats i min yrkesroll. Det gör mig ledsen.

På Mälaröarna har Sivert och hans familj blivit kvar. Här har de allt de behöver i en harmonisk och lugn miljö, men ändå nära storstadens puls.

– Det är tryggt, vackert och nära till vatten och friluftsliv här. Det är allt vi behöver, förklarar han.

Snart 25 år senare håller också kärleken mellan Sivert och Malin i sig. Förklaringen menar han är att de har många gemensamma intressen men också att de hittat en balans mellan att ge varandra frihet att göra sådant de brinner för samtidigt som de satsar på tid tillsammans.

– Vi hittar på saker, och det kan vara allt från att åka in till stan och äta eller ta en hotellweekend, säger Sivert och ler brett.

Han svarar snabbt och okonstlat på det mesta jag frågar, men när jag frågar honom om det bästa han varit med om dröjer svaret. När det väl kommer förklarar han att han har så många golden moments i sitt liv att han har svårt att välja ut ett som glimrar extra mycket.

– Men när jag får bekräftelse på att jag gjort skillnad eller betytt något för mina gamla elever då blir jag alltid varm i hjärtat, säger han.

Och skillnad vill han göra. För framtiden drömmer han inte om så mycket för egen del, utan är nöjd och tacksam med det han har. Däremot drömmer han om en tryggare och säkrare värld generellt.

–     Det låter pretentiöst men så är det, avslutar han med eftertryck.

HELEN BJURBERG