De har ätit ihop i fyrtio år

Varannan fredag i fyrtio år har Ekerövännerna träffats och tillagat mat utan bidrag från djurindustrin eller multinationella storföretag. Möt Mudi mums, matlaget där gemenskap och bra mat står i fokus.

Vardagsrummet hos Eddy och Monica Sandberg, på Jungfrusundsvägen på Ekerö, är fullt med folk. Ljudnivån är hög och samtalen sprudlande och hjärtliga.

– Tänk att vi fortfarande alltid har lika mycket att prata om efter fyrtio år, utbrister Louise Björkman med ett skratt.

Det var hon och maken Bo, som initierade den första Mudi mums-middagen för fyrtio år sedan. Paret hade varit på ett seminarium, arrangerat av Jordens vänner, där eldsjälen Malin Dahlgren föreläst om det egenmyntade begreppet som stod för mat utan djurindustri och multinationella storföretag och de bestämde sig för att anamma konceptet och starta ett eget matlag. De bjöd in alla de lärt känna i den lokala folkkampanjsgruppen mot kärnkraft och nio av paren tackade ja.

Då var de i 30- till 40-årsåldern och småbarnsföräldrar. Reglerna sattes utifrån det och de kom överens om att inte arrangera några festmåltider, utan servera vardagsmat på ett kravlöst och opretentiöst sätt.

– Vi var alla trötta på fredagskvällen och det hände till och med att någon somnade i soffan efter maten, berättar Margareta Alm, som varit med sedan start.

Varannan fredag äter de fortfarande tillsammans och hos varandra, efter en bestämd turordning. Den som önskar får bjuda in ett par hjälpare som kommer tidigare och den regeln används fortfarande, men var kanske ännu mer populär under åren då de arbetade.

Tanken är att träffas och äta bra mat, vald med omsorg och efter en rad kriterier. Maten som serveras ska vara svensk och gärna lokal, småskaligt producerad, fri från gifter, färgämnen och konserveringsmedel men framförallt inte komma från djurindustrin eller något multinationellt företag.

– Det har blivit mycket lättare att välja varor med åren, när vi började fanns varken KRAV-märkning, Fairtrade eller något sådant. Då fick vi läsa innehållsförteckningarna noga och ha en lista med oss till affären där det stod vilka företag och varor vi skulle undvika, berättar Anette Mossberg och ler vid minnet.

Dagens värdpar Eddy och Monica Sandberg serverar en måltid bestående av hemodlade bönor, potatis, rödbetor och inlagd gurka, tillsammans med isterband från det lilla charkuteriet de passerade på resan till Småland och matlaget låter sig väl smaka, samtidigt som de samtalar om allt från resor till arkitektur och genus. Det bjuds på hemgjord lingondricka och lättöl från Nyckelby bryggeri, men inget starkare, för precis som under småbarnsåren är träffarna alkoholfria – för det mesta.

– Nuförtiden kan vi ibland fuska med det, men bara lite, berättar Gunilla Sjöberg.

En stående punkt på agendan är att efteråt diskutera maten de ätit. Värden får berätta var matvarorna kommer ifrån och kanske läsa upp någon innehållsförteckning. Det är ”högt i tak”, inget ska ifrågasättas eller kritiseras. Har det varit svårt att få tag på bra råvaror ska det istället lyftas och diskuteras.

– Tanken har varit att vi som konsumenter har makten och att det går att påverka, förklarar Anette Mossberg och berättar att de under en period tillsammans ägde fyra glada grisar som växte upp hos en fodervärd i Järna. Till vintern slaktades grisarna och köttet delades upp på de nio familjerna samtidigt som man bildade en korvgrupp, en syltagrupp och en blodpuddingsgrupp som hjälptes åt att ta hand om allt.

Att alla i sällskapet har olika bakgrund och yrken avspeglar sig i maten. Konstnärer blandas med lärare, sjuksköterskor och bilmekaniker. Deras politiska tillhörigheter skiljer sig åt också och ibland har diskussionerna hettat till, men det har alltid varit respektfullt och ingen har under alla år lämnat matlaget. Och till syvende och sist har de skapat en gemenskap som de alla tycks vara överens om är unik.

– Det är fantastiskt att vi fått ha det så här, jag känner en sådan trygghet i den här gruppen, säger Hans Alm.

Gemensamt för dem alla är att de har ett driv och genom åren har det bildats flera grupper i gruppen. Cykelgruppen som kämpade för en cykelväg mellan Träkvista och Bromma-

plan, burkgruppen som ville få bort alla metallburkar, som låg och skräpade i naturen. När kommunen hade planer på att göra om Ekebyhovs slott till konferenshotell skapades en grupp som kunde arbeta för att istället använda det till kommunens alla föreningar som gemensam samlingslokal.

– Det har alltid funnits något att engagera sig i och det mesta har gett resultat. Ekebyhovs slott drivs fortfarande efter vår vision, förklarar Louise Björkman.

Ibland har de bjudit in gäster till sina middagar. Handlaren på den lokala matbutiken eller andra som är intresserade av livsmedel. Matlaget har också haft två Stor-Mudi mums, då de bjudit in många gäster för att inspirera till att starta nya matlag. Men hittills har det inte knoppat av sig.

– Jag tror att det är för att alla vill vara med i vårt matlag, säger Eddy Sandberg och de andra skrattar.

Idag, fyrtio år och ett otal Mudi mums-middagar senare, har vännerna i matlaget gått i pension och fått barnbarn. Sjukdom och förluster har också drabbat dem. Fem av medlemmar finns inte längre med fysiskt, men väl i samtalen kring matbordet. En del medlemmar har flyttat från Ekerö och andra har skilt sig, men matlaget visar att problem är till för att lösas. Nya partners är välkomna och alla accepterar att resvägen ibland är lite längre än förr.

Efter middagen serveras kaffe med äppelkaka och grädde. Samtalen och skratten fortsätter flöda över det linneduksprydda bordet dekorerat med rönnbär och blommor från den Sandbergska trädgården. Utanför börjar det skymma och snart är äppelkakan uppäten och disken utplockad i köket. Då avslutar de elva vännerna med att sjunga sin egen sång. Till melodin Kalle på spången ljuder stämmorna klara: 

”Två gånger i månan vi äter en bit

Av köttvaror fria från färg och nitrit

Och giftfria grönsaker gödda med skit

Från Mudi.

Vilken Mudi?

Jo, Mudi!

Vilken Mudi?

Jo, Mudi-Mudi-Mudi-Mums-Mums på Ek´rö!”

Efter några härliga timmar är det dags för de matglada vännerna att skiljas åt. Men snart ses de igen. Över en annan maträtt och vid ett annat bord, men alltid i samma goda gemenskap och med den Mudi mums-iga maten i fokus.

HELEN BJURBERG

Läs också