De måste lämna mitt i integrationen

Problemet med “social dumpning” är stort i landet. Det gäller inte minst i Ekerö kommun, där uppskattningsvis hälften av de nyanlända som hänvisats hit inte kan bo kvar efter etableringstiden. Bara under de närmaste månaderna kommer flera familjer tvingas säga upp arbeten och lämna sitt sociala sammanhang för att flytta långt härifrån.

Ett antal år har gått sedan den stora flyktingvågen rullade in över Sverige och nu har de flesta familjer som anlände då, kommit igenom den första etableringsfasen då de fått hjälp med boende av kommunerna som de hänvisades till. De står då helt på egna ben när det gäller boende och många tvingas flytta långt bort och därmed lämna det som de byggt upp.

I Ekerö kommun har familjerna fått hjälp med boende i två år med möjlighet till förlängning i ytterligare två. När denna tid är slut måste de dock lämna sina bostäder och tvingas leta boende även på andra orter. Detta fenomen har fått benämningen “social dumpning” och kan beskrivas som att en kommun genom sitt agerande får en person i behov av stödinsatser att flytta till en annan kommun, utan att personen själv tagit initiativet till att flytta. Detta har bland annat uppmärksammats genom att Finansdepartementet har gett länsstyrelserna i uppdrag att hitta sätt att aktivt motverka att kommunerna medverkar till bosättning på annan plats på det här sättet.

– En familj som bott i kommunen i fyra år som inte hittat boende här, tvingas nu flytta långt från Stockholm. Föräldrarna har båda lärt sig svenska och yrkesutbildat sig. Pappan var på grund av flytten tvungen att tacka nej till ett jobb, mamman har fått säga upp sig från sin anställning på en förskola och ett av barnen blir tvunget att lämna sin klass mitt i nationella proven, berättar Karin Gustafsson, integrationssamordnare på Ekerö pastorat.

Hon har på nära håll sett familjer som måste bryta upp från sina sociala sammanhang på ett sätt som medför stort psykiskt lidande, inte minst för barnen. Hon menar att förfarandet, att aktivt uppmana barnfamiljer att ställa sig i bostadskö på platser långt bort från bostadsorten, strider mot barnkonventionen som slår fast att alla barn ska har rätt till en trygg bostad och att barns bästa alltid ska bedömas och beaktas när beslut tas.

  Att använda social förtur för att socialt utsatta familjerna ska få bo kvar tills de kommer in på reguljära bostadsmarknaden är en väg att gå. Det skulle bespara dessa barn så mycket stress och lidande och samtidigt vara en vinst för hela samhället, säger hon.

På Sundsgården på Färingsö bor familjen Alnasur som snart måste lämna kommunen för boende på någon annan ort. Något som får till följd att föräldrarna Reyad och Houwada måste säga upp sina arbeten, barnen byta skolor och alla måste börja från början. Reyad jobbar som vaktmästare på Stenhamra skola och Houwada har anställning på en förskola, arbeten som de trivs med och som gör att de kan betala hyran och försörja familjen på egen hand trots att de har varit relativt kort tid i Sverige.

– Jag vill bara ha lugn och ro för min familj och vill inte flytta någonstans där vi måste börja från noll igen efter alla år som vi varit på flykt. Vi är en social familj som vill vara en del av samhället. Om vi måste flytta vet vi inte om vi kan få jobb och vi vill inte leva på socialbidrag, säger Reyad.

Han berättar att familjen först flydde från hemlandet Syrien till Libanon där de bodde under fem år innan situationen blev ohållbar och de flydde vidare till Sverige. Han började jobba redan under tiden som han och hustrun läste på SFI och sedan har de blivit mer och mer integrerade. Barnen har gott om vänner, både svenska och invandrade och familjen har också fått goda vänner i närområdet.

Under en lång tid har de försökt hitta boende på andrahandsmarknaden i kommunen. De svarar bland annat på annonser i sociala medier, men blir nedslagna av att de ibland inte får svar alls. Vissa vill inte heller hyra ut till dem för att de tycker att familjen med sina fem barn är för stor. Planen nu är att låta de äldsta två döttrarna bo på egen hand och i bästa fall kunna hitta två boenden som räcker till familjen.

– Vår dröm är att någon snäll person ska ha ett hus eller en lägenhet som vi kan hyra, säger Reyad och tillägger att han gärna kan måla, snickra och fixa själv om det finns behov.

LO BÄCKLINDER

 

“Vi är tydliga ända från början”

Det finns inget sätt att hjälpa de nyanlända familjerna med bostad, när tidsfristen för deras boende definitivt går ut efter fyra år, menar man från kommunens sida. Det skulle i så fall göra att de fick gå före i kön på bekostnad av andra bostadssökande.

– Vi har varit väldigt tydliga med att vi hjälper till med etableringsboende under de första två åren, vilket är det som Migrationsverket har ålagt oss. Därefter har vi valt att göra en avvikelse som innebär att man efter prövning kan få förlänga detta i ytterligare sex månader i taget, under maximalt två år till, förklarar Ove Wallin, (C), kommunstyrelsens vice ordförande. Han ersätter Adam Reuterskiöld (M) som avsagt sig sin plats, i väntan på att en ny ordförande väljs in. 

Ove Wallin menar att kommunen med råge har fullföljt sitt åtagande genom att erbjuda bostad under längre tid än vad man är skyldig till. Under etableringstiden ska den nyanlände delta i integrationsprogram.

– Nyanlända ska bland annat läsa svenska för invandrare, få arbetsplatsträning genom det vi kallar språkpraktik och ha samhällskunskap. Dessutom vet de från början om att de bara hyr bostaden i andra hand under en begränsad tid och att de sedan måste lämna den och hitta en egen. Kommunen ger också personerna stöd i att bistå med att söka egen bostad.

– Det skulle vara ohållbart om vi skulle ordna bostad till alla nyanlända efter att tidsfristen gått ut. I så fall skulle de ju få gå förbi många andra  i kön som också har stora behov av bostad.

LO BÄCKLINDER

Läs också