Ekeröbornas minnen från förr

Ekeröbornas minnen från förr

Sedan slutet av förra året driver Ekerö Munsö hembygdsförening (EMH) projektet ”Jag minns – om egna upplevelser från ett liv på Ekerö och Munsö”. Projektet bygger på öbornas egna minnen och ska resultera i en bok. Nu efterlyses fler minnen från förr.

– Tanken är att lyfta gamla vardagsminnen. Det kan handla om stora händelser i samhället men också de mest privata stunderna i ens liv, förklarar Jan Byström, som sitter i EMH:s styrelse.

Han förklarar att syftet med projektet är att bevara dåtid, men också att ge ett perspektiv och förståelse för nutid.

– Att lyfta fram erfarenheter att ta med sig in i framtiden som kan ge en förståelse och förankring i morgondagens samhälle.

Sedan projektets början har det inkommit cirka 135 minnen, men fler behövs. Målet är att minnena ska sammanställas i en bok. Ett antal minnen kan också komma att läggas upp på EMH:s hemsida.

Eftersom projektet har sin förankring i EMH vänder man sig i första hand till nu boende på Ekerö och Munsö.

– Men andra öbor är välkomna så länge minnet på något sätt är kopplat till Ekerö eller Munsö.

Det handlar inte om att skriva långa noveller, varje minne ska vara kort och kärnfullt och riktmärket är fem till åtta skrivna rader. Ditt Ekerö-minne skickar du sedan med e-post till: jagminns@ekeromunso.se eller lämnar på biblioteket i Ekerö centrum eller hos ICA Nyckelby.

 

JAG MINNS

Jag minns när vi hade ett stormöte om

byskolan Sundby skolas bevarande, den 21 mars 1972. Vi lyckades få myndigheterna att ändra sig, så skolan är fortfarande kvar. Den första vårfesten för Sundby skola efter beslutet ägde rum i maj 1972 och har sedan fortsatt varje år (med undantag för 2020 på grund av Corona-viruset). Festen arrangerades för att få in pengar till utrustning på skolgården och för skolresa. Idag år 2020 är skolgården utrustad så som vi önskade då. Jag önskar fortsatt lycka till.

Kerstin Balck-Ahlén

Jag minns bensinransoneringen 1973, då jag var förare på Mälaröbussarna (oljekris i Mellanöstern). Ransoneringen slog hårt och många hade problem med sina ransoneringskort och att få tillgång till bensin. Det blev svårt att uträtta sina ärenden och framför allt att ta sig till och från jobbet. Vi körde så mycket vi orkade med våra Mälaröbussar, men det fanns inte bussar så att det räckte till. Därför hyrdes turistbussar med förare in från olika delar av landet. Det var fina, moderna bussar och mycket bekväma till skillnad mot våra enkla och lite ”skraltiga”. Resultatet blev att det nästan dagligen var slagsmål på hållplatserna om vilken buss man skulle få åka.

Bengt Löw

Jag minns min pappa Göstas enorma intresse för tennis och hur han starkt bidrog till tennisens utveckling på Ekerö under 60-talet. Han var naturligtvis inte ensam om att arbeta för det, men han var en verklig eldsjäl. Från tennis på en privat tomt i Asknäs, sedan inne i Tappströmsskolans gymnastiksal och så småningom i ett eget klubbtält vid Ekebyhov. Jag är uppväxt med tennisklubben och fick, vare sig jag ville det eller ej, ständigt uppleva telefonsamtalen till pappa i alla möjliga och omöjliga tennisfrågor dygnet runt. Men som tonåring som också ville prata (ofta) med mina kompisar i telefon kom tennisen till slut att närmast bli en plåga. Jag blev väldigt trött på tennisklubben, men tennisen uppskattades nog i övrigt av väldigt många på Ekerö.

Annette Haglund

Läs också