Hemma från dödens väntrum

Han är brunbränd, klädd en rosa linneskjorta och ser – om jag får säga det – oförskämt välmående ut. Att mannen framför mig för bara drygt ett år sedan låg nedsövd på intensiven på Danderyds sjukhus, med total organsvikt och pendlade mellan liv och död, är svårt att förstå.

Vi träffas på Parkslingans badplats på Gällstaö, inte långt ifrån där sundbybergsbon Thomas Wilander och hans familj sedan många år har sitt sommarhus. Det var hit han längtade som mest, när han nyss vaknat upp på intensivvårdsavdelningen på Danderyd och insåg vilken resa han gjort – och än hade kvar till ett vanligt liv igen.

Han ler brett när jag närmar mig och tar upp en knuten näve för en coronasäker hälsning. Han är fortfarande noga med att hålla avstånd och hälsar utan handslag. Och vem kan klandra honom?

I mitten av mars 2020 var han en fullt frisk småbarnspappa som lyssnade med ett halvt öra på rapporteringen om pandemins framfart.

– Vid den tiden trodde man fortfarande att det bara var gamla och multissjuka som var i riskzon, så jag var inte orolig för mig egen del. Jag var ju frisk och i bra form, säger han.

När han blev hängig med feber trodde han att det var en ”man flu” och att han snart skulle vara på benen igen. Istället blev han värre. Ändå drog han sig för att söka vård och hade det inte varit för hans fru Christina hade han antagligen aldrig åkt in.

Men Christina insåg allvaret och på förmiddagen fredagen den 27 mars körde hon in honom till akuten på Danderyds sjukhus. På parkeringen tvingades hon överlämna honom, till sjukvårdpersonalen i rymddräktsliknade kläder och åka hem. Thomas minns hur han säger att han älskar henne och att han snart kommer ringa. Kort därefter tar hans minnesbilder slut och en svart lucka på 36 dagar tar vid.

I själva verket startar här en sjukdomsresa som få andra människor än Thomas upplevt och ännu färre kommit levande ur. Personalen mäter en syresättning på bara 55 procent i hans blod när han kommer dit och samma kväll sövs han ner och förblir nedsövd så länge att hans kropp till slut inte ens vill reagera när de försöker väcka honom. 36 dygn, under vilka han pendlar mellan liv och död och där han vid minst tre tillfällen är väldigt nära att förlora kampen, blir tiden i respiratorn. Hans organ angrips ett efter ett, lungor, njurar, hjärta medan hans familj kastas allt djupare in i mardrömmen.

– Själva tiden på IVA var värst för min familj, själv minns jag ju ingenting, konstaterar han.

Han knäpper upp skjortan och visar mig ärret på halsen, efter intuberingen och det på magen efter PEG:en, den inopererade slangen som försett honom med sondmat under tiden på IVA. Det är de enda fysiska spår han har kvar av tiden i dödens väntrum, som han kallar den, i boken som han skrivit tillsammans med författaren Marcus Birro.

Totalt 51 dygn tillbringade han på IVA, varav 36 som nersövd. När han vaknade upp kunde han knappt röra en muskel. Att Thomas klarade sig trots att det såg så mörkt ut förklarar läkarna med tre saker: blodförtunnande läkemedel, en bra grundfysik och pannben.

Men att överleva är en sak och att leva en annan. Att rehab-träna sig tillbaka till livet skulle visa sig bli en utmaning nästan lika tuff som den han hade bakom sig. Men Thomas gav sig fan på att lyckas. Han ser ut över stranden där vi sitter och konstaterar:

– Det var hit jag längtade som mest när jag hade det som tuffast.

Under månader slet han, sporrad av sina söner och att de behövde honom. Flera träningspass om dagen, promenader på 10 000 steg i ur och skur. Och han lyckades. Idag mår han inte bara bra, utan jättebra. Han ler stort när han säger det och tar fram två bilder i mobilens fotoalbum för att visa. Den ena föreställer hans lungor när han var som sjukast, intill konturerna är utrymmet svart, som det ska vara, resten är fyllt med en vit virusangripen massa. Den andra bilden visar hans lungor idag. Bilden togs vid senaste sjukhusbesöket och de vita partierna är nu helt borta.

– Lungorna är friska till 99,6 procent, säger han lyckligt.

Boken har han skrivit som en hyllning både  till svensk sjukvård men också familj, vänner och grannar som slöt upp kring honom och hans fru och barn under den svåra tiden. Han skrev den också för att han hade ett behov av att själv förstå, dokumentera och delge andra hur viruset kan slå, urskillningslöst och hårt.

Fast Thomas är frisk idag är inte resan över än, varken för honom eller familjen. Tiden lindrar smärtan och oron men minsta lilla kan väcka dem till liv igen.

– I somras fick jag en fiskekrok i kinden och behövde uppsöka vård igen. Jag tog med mig barnen den här gången, för jag ville att de skulle förstå att man kan åka in till sjukhuset och sedan komma hem igen.

Han har lite svårt att förstå de som fortfarande förnekar viruset eller inte tar det på allvar och lever på precis som vanligt.

– Jag tar själv inte ansvar för vad andra gör, men själv väljer jag att inte åka utomlands. Hade jag befunnit mig någon annanstans i världen när jag blev sjuk är jag långtifrån säker på att jag skulle ha överlevt, säger han allvarligt. Så vänder han sig om, gör en gest över stranden och fyller i:

– Dessutom är ju svensk sommar fantastisk!

HELEN BJURBERG

Läs också