“Jag var också ett offer”

Få historier har blivit så uppmärksammade som den om ridläraren på Färingsö som under 90-talet förgrep sig på sina ridelever samtidigt som han höll sin familj i ett tyrannlikt järngrepp. När berättelsen nu dramatiserats spås den en miljonpublik. Men Anna Bohlin, som i tjugofem år levde med mannen som sin plågoande, är besviken på hur man valt att framställa henne. 

– Jag framstår som ett monster men jag var ett offer, säger hon.

Redan i ett tidigt skede blev hon tillfrågad av produktionsbolaget om hon ville vara delaktig i den nya dramaserien som skulle baseras på hennes och hennes familjs erfarenheter ute på gården på Färingsö, där mannen hon levde med förgrep sig på deras ridskoleelever samtidigt som hans psykiska och fysiska misshandel gjorde hennes och de fyra barnens liv till ett helvete.

Det var inget enkelt beslut, men när hon till slut bestämde sig för att tacka nej till medverkan var det för att skydda sig själv eftersom hon var orolig att man i tolkningen av hennes person inte skulle få med allt det komplexa som låg bakom. I och med av hon klev av blev hon också lovad att även hennes karaktär skulle tas bort från manuset eller göras helt fiktiv.

Hennes äldsta döttrar som däremot tackade ja lade genom sina intervjuer grunden till seriens manus. Det var också genom en av döttrarna som Anna, i slutskedet av manusarbetet, fick vetskap om att hennes karaktär inte alls tagits bort, som hon blivit lovad, utan att hon framställts som alkoholiserad, handlingsförlamad och delvis delaktig i mannens handlingar.

– Min ena dotter kom till mig och var jätteledsen för att de tagit delar av hennes intervju och skapat en bild av mig utan några nyanser, berättar Anna. 

Efter att ha tagit kontakt med produktionsbolaget och framfört sin kritik har Anna fått en ursäkt från VD:n som sagt sig ångra sin hantering av ärendet. Hon har också blivit inbjuden att i förväg se hela serien på åtta avsnitt för att kunna diskutera den med ansvariga. Anna är tydlig med att hon tycker att serien är välgjord med goda skådespelarinsatser och att det är en viktig berättelse, men hon är frågande till flera saker, bland annat att man valt att ge en klichéartad bild av de som blir utsatta av den här typen av brott.

– Det är långt ifrån så enkelt som att enbart tjejer från trasiga bakgrunder drabbas. Hos oss gick barn från välmående familjer med föräldrar som var både läkare och advokater. Jag själv kommer från en kärleksfull familj och har haft en trygg och fin uppväxt, det spelar ingen roll.

För Anna blir det också problematiskt när man framställer hennes person så onyanserat.

– Jag förstår att det inte finns utrymme för allas berättelser men att bara välja de snaskiga delarna gör det felaktigt och orättvist. Hade jag vetat att de skulle förvanska min person så hade jag valt att vara tacka ja, för att kunna påverka.

 Den 31 oktober, exakt på dagen fyra år efter att gärningspersonen gick bort i cancer, hade den nya dramaserien som fått namnet Nattryttarna, med Jonas Karlsson och Hanna Ardéhn i huvudrollerna, premiär på Cmore. Man spår att den kommer få en publik på mellan en och två miljoner tittare. För Anna och hennes barn betyder det att sår rivs upp igen.

– Tittarna kommer tycka att den är väldigt stark, men för oss som var med har man bara skrapat på ytan.

Jobbigast för Anna har varit att läsa de recensioner där hon fått bekräftat att människor ser på hennes karaktär som hon befarat.

– I Aftonbladet beskrivs min karaktär som en blandning mellan ett monster och en ynkrygg. Jag förstår att man som tittare kan uppfatta det så när filmskaparna valt att utesluta så mycket viktigt, men det är långt ifrån sanningen. I själva verket var jag ett offer, precis som alla andra och saker jag gjorde gjorde jag av rädsla, säger hon och berättar hur hon bara var 14 år när hon hamnade i klorna på mannen som kom att successivt bryta ner henne och förstöra hennes liv. 

 Tidigare har Anna Bohlin tillsammans med journalisten Ulrika Fåhraeus, skrivit en bok om sitt liv på gården där alla barnen kommer till tals: Händelserna på hästgården – familjens berättelse (Forum). Det gjorde hon för att en gång för alla berätta deras version av hur det varit att leva under psykisk och fysisk misshandel men också för att göra ett slags bokslut av det kapitlet av sitt liv för att kunna starta ett nytt. Nu kastas hon ofrivilligt tillbaka igen.

Hon berättar att hon inledningsvis var så upprörd över det produktionsbolaget utsatte henne för att hon kopplade in en advokat för att se om de verkligen fick framställa henne hur de ville utan att det kunde klassas som förtal. Advokaten konstaterade att inget brott begåtts innan serien sänts, men under tiden Anna väntat på seriens premiär har hon insett att det bara skadar henne själv att gå omkring och vara bitter och arg.

 Hon upplever fortfarande att produktionsbolaget fört henne bakom ljuset och tycker att de på det här sättet riskerat både hennes hälsa, men också relationen mellan henne och hennes barn.

– Det här har varit oerhört tumultartat känslomässigt. Hade jag inte haft verktyg och mått så bra som jag gör idag hade det här kunnat knäcka mig. Det hade också kunnat skapa en stor konflikt i vår familj, eftersom några av barnen berättat sin version medan andra upplever sig ha blivit bestulna på sin, men även om det varit jobbigt har vi pratat ut om det.

 Nu har Anna valt att använda sig av uppmärksamhet serien kommer få för att lyfta problemet med våld i nära relationer. Hon är kritisk till att samhället fortfarande inte tar kvinnors historier på allvar eller skyddar dem tillräckligt när de väljer att lämna och anmäla.

– Om en kvinna som lever i en våldsam relation anmäler sin förövare ökar risken för att hon ska bli dödad av honom med flera hundra procent. Samhället måste lära sig att skydda dessa kvinnor och barn, säger hon.

Själv drabbades hon inte bara en, utan två gånger, av att hennes adress röjdes av myndigheterna när hon levde skyddat efter att ha anmält sin plågoande. 

– När jag fick punktering på bilen gång på gång förstod jag att han hittat mig. Då visade det sig att han skickat efter journalanteckningar för våra gemensamma barn där det stod var vi bodde. Fast socialtjänsten insett sitt misstag tog det ett halvår innan de hittade en ny bostad åt mig, berättar hon.

Hon är tveksam till om hon levt idag om inte mannen själv blivit sjuk och avlidit. In i det sista försökte han skada henne och än idag kämpar hon med ekonomiska följder av hans agerande. Men hon är lycklig i en ny relation och tacksam för tolvstegsprogrammet som gett henne verktyg att må bra. Nu vill hon hjälpa andra att se att det finns en väg ut ur destruktiva relationer.

HELEN BJURBERG

 

Läs också