Livet på hästgården blir bok

Livet på hästgården blir bok

Hennes liv på hästgården har blivit uppmärksammat i både tv, tidningar och radio. Hon är kvinnan som under många år levde ihop med den ökända ridläraren på Färingsö, som blev dömd för flertal sexuella övergrepp på barn. Nu kommer hon ut med en egen bok om händelserna

– Jag ville berätta min version och knyta ihop säcken, säger Anna Bohlin.

Vi träffas på journalisten Ulrika Fåhraeus gård i Färentuna. Det är här, i Ulrikas skrivarstuga på loftet ovanför stallet, som Annas historia blivit till boken ”Händelserna på hästgården – familjens berättelse”.

– Det har varit som terapi att sitta i den soffan, säger Anna och pekar på soffgruppen i hörnet av loftet, där timmar av förlösande samtal till slut resulterade i ett bokmanus, som de båda Färingsötjejerna sålde in till ännu en Färingsötjej: förläggaren Hanna Jacobsson på bokförlaget Forum.

Anna och Ulrika lärde känna varandra genom Annas äldsta dotter Sophie. När Sophie avslöjade hela sin mörka familjehemlighet i ett inlägg på sin dåvarande blogg följde Ulrika upp med en intervju med Anna och Sophie som hon i sin tur publicerade på sin välbesökta blogg Ponnymamman. Blogginläggen väckte stor uppmärksamhet och resulterade i den prisbelönta P1-dokumentären Hästgården och det var efter det som Annas tankar på en egen bok föddes. För även om hon uppskattar dokumentären har hon saknat att få berätta sin version av vad som hände. 

Den började när hon bara var 14 år och kom i kontakt med den dubbelt så gamla, charmiga och skickliga ryttaren. Han visade henne uppskattning och lovade att hjälpa henne att bli stjärnryttare, men istället tog han hennes oskuld och ledde henne in i en relation fylld av svek, manipulation och våld, där hon blev kvar i nära tre decennier. Tillsammans med sin plågoande fick Anna fyra barn som växte upp under hans tyrannlika behandling på gården. Samtidigt förgrep han sig på mängder av unga ridskoleelever.

1991 blev sambon dömd för sexuellt övergrepp på fem elever, trots att Anna och fler av de unga stalltjejerna försökte rädda honom genom att ljuga. Det två och ett halvt år långa fängelsestraffet gjorde ingen skillnad utan när han kom ut igen fortsatte både övergreppen och den psykiska och fysiska misshandeln av Anna och barnen.

Anna började dricka för att orka. Alkoholen gjorde att hon för en gångs skull vågade börja säga ifrån, men den gjorde också att hon fick allt svårare att ta hand om det hårda livet på gården. Till slut skickade han iväg henne till ett behandlingshem. Det blev hennes räddning.

För med behandlingen kom också vändningen. Plötsligt fick Anna styrka att lämna sambon. Socialtjänsten hjälpte henne och barnen med skyddat boende och hon återupptog kontakten med sina föräldrar och syskon som han hållit henne ifrån under alla år.

– Trots allt jag gjort mot dem tog de emot mig med öppna armar och det kändes som att vi aldrig varit ifrån varandra, berättar Anna.

Men kampen var inte över än. Hans hämndlystnad gjorde att Anna och barnen fick fortsätta leva under skyddad identitet. Han vägrade att lämna gården till Anna trots att den rent juridiskt ägdes av hennes företag och till slut såldes den bakom hennes rygg.

– Det var en sorg då, för jag hade velat fortsätta driva ridskolan själv, men idag förstår jag att det var det bästa för att jag skulle kunna bli helt fri, säger hon.

2018 dog mannen i sviterna av cancer och Anna och barnen blev slutligen av med den sista bojan som fängslat dem till deras förflutna. Anna har i sin läkningsprocess försökt att förlåta honom för vad han utsatte henne och barnen för men kommit till slutsatsen att det är oförlåtligt. Däremot kan hon tycka synd om honom, för den sjuka sidan av honom som förstörde så mycket, både för honom och dem. Idag har Anna försonats inte bara med sina föräldrar och syskon utan också med sina barn, som stundtals känt sig svikna av sin mamma som inte kunde skydda dem.

– Vi har pratat ut många gånger och jag känner fortfarande en sorg över hur deras uppväxt blev, men inte längre någon skuld. Skulden är hans.

Boken skriver Anna av flera anledningar. Hon vill berätta sin version av vad som hände under alla år på gården, men också knyta ihop säcken och göra ett avslut. Att ryktena har gått och fortfarande går ute på öarna förstår hon och hon vill en gång för alla berätta hur hon upplevt det. Att barnen skulle få vara med i boken och berätta om sina minnen var också viktigt. Resan har de gjort och fortsätter göra tillsammans.

Hon mår bra nu. Efter många timmar i terapi har Anna gått vidare och har ett nytt liv.

– Jag trodde inte att det skulle vara möjligt men idag lever jag i en ny och sund relation, säger hon och ler brett.

Men hon erkänner att en tagg av besvikelse finns kvar hos henne. På samhället och myndigheter som inte gjorde tillräckligt för att hjälpa henne och barnen när det var som värst. Grannar eller andra privatpersoner som inte agerade eller reagerade lägger hon däremot ingen skuld på.

– Jag förstår att man inte riskerar sin egen eller sina barns säkerhet.

Hon vill poängtera att hon inte vill att någon ska tycka synd om henne för vad hon varit med om. Däremot hoppas hon att hennes historia ska hjälpa andra. Ge hopp till den som sitter fast i en destruktiv, våldsam relation, att det går att bryta sig loss och börja om på nytt. Samtidigt vill hon uppmana dem som står bredvid och ser, att inte ge upp utan fortsätta vara den där jobbiga, tjatiga vännen.

– Dina ord kanske inte gör skillnad där och då, men om du fortsätter att älta och inte ger dig så fastnar de där orden till slut och kanske är det de som till slut gör så att den du bryr dig om kan slita sig loss.

HELEN BJURBERG

Läs också