Ljusstöping i juletid

I över tjugo år har det erbjudits ljusstöparkurser på hembygdsgården i Färentuna. Mälaröarnas nyheter var med när årets kursomgång gick av stapeln. 

Utanför yr årets första snö men inne i huvudbyggnaden på hembygdsgården är det varmt och fridfullt. Medan en handfull kursdeltagare stöper ljus i storstugan sprakar en hemtrevlig brasa i köksspisen. 

Kerstin Arén är kursledare på ljusstöparkursen idag. Hon börjar med att visa kursdeltagarna hur de ska binda upp vekgarnet på en pinne. Knuten måste hålla för ljusen, när de blir tunga. 

– Råbandsknop är bra, tipsar hon medan deltagarna sätter igång och knyter. 

Det tar tid. 40 centimeter långa trådar, tre på varje pinne och åtta pinnar var är lagom för en ljusstöpning på fyra timmar, berättar Kerstin och alla lyssnar och gör efter. Någon vågar sig på ett grenljus, där tre trådar förenas i en. 

När alla pinnar är färdigträdda tar Kerstin deltagarna vidare till nästa moment som är att förbereda vekarna genom att låta dem ligga i ljusbadet. Ungefär en minut blir lagom länge, sedan är det dags att börja stöpa, det vill säga doppa ljusvekarna om och om igen i smältkaret tills ljusen blivit tjocka nog.

 – Man måste doppa fort, säger hon och visar hur snabbt man ska göra för att lagret av stearin och parafin ska fylla på ljusen och inte smälta ner dem igen. 

Sällskapet går runt smältkaret under stor koncentration och doppar sina ljus, gång på gång, och sakta växer de fram framför ögonen på sina skapare. Någon gång går knuten upp och ett ljus faller sakta ner i den varma vätskan. Det ljuset är förlorat.

– Sådant händer, tröstar Kerstin.

Ljusmassan ska hålla 70 grader och behöver fyllas på vartefter ljusen drar till sig mer. Den uppgiften sköter Kerstin. Hon har stöpt ljus hela livet och är ett riktigt proffs. Hemma stöper hon med barn och barnbarn, och det märks att hon har vanan inne att instruera när deltagarna stöter på problem i ljusstöpningen.

Efter halva tiden är det dags att ta paus. Doften av glögg sprider sig från kastrullen i köket ut till storstugan och det börjar kurra i magarna på deltagarna. Ann-Marie Fröjd har dukat upp smörgåsar, kaffe och glögg på bordet i köket och till knastret av brasan och snöstormen som viner utanför äter alla en stund med god aptit, innan de skyndar tillbaka till arbetet.

Efter nästan fyra timmar exakt är alla ljusen klara och de ska vägas och betalas. Förutom medlemsavgiften till hembygdsgården på några hundralappar betalar deltagarna 15 kronor hektot för ljusen. Och har man inte tappat alltför många ljus i smältkaret under resans gång har man drygt ett tjugotal ljus att ta hem och njuta av i vintermörkret.

HELEN BJURBERG

Läs också