Ny kyrkoherde i Ekerö pastorat
Anita Elweskiöld har varit präst i 24 år. Den 1 september tillträder hon som kyrkoherde i Ekerö pastorat och själva kyrkoherdeinstallationen äger rum i Ekerö kyrka 18 september.
– Jag känner mig väldigt förväntansfull, säger Anita.
Från präst till kyrkoherde, det är en stor omställning.
– Ja, det blir helt nya utmaningar men för mig är det nog precis det jag är redo för nu. Jag älskar att vara präst och det är inte så att jag vill lämna det, men jag är beredd att pausa för att få en överblick och kunna fatta mer strategiska beslut, att vara på en annan nivå där man kan se en helhet och jobba för att den helheten ska fungera. Det är helt enkelt en annan sida av prästyrket, säger Anita.
Innan hon kom till Ekerö pastorat arbetade Anita i Vällingby församling och har 24 års erfarenhet som präst bakom sig. Hon gick kyrkoherdeutbildningen 2009, men har inte känt någon längtan till kyrkoherderollen förrän nu.
– Jag har tänkt att det måste komma inifrån och nu är tiden inne.
Hur ser du på ditt uppdrag som kyrkoherde?
– Jag ska vara beredd att sätta församlingens bästa i första rummet och medarbetarnas trivsel, arbetsglädje och arbetsro framför att förverkliga mina egna idéer och visioner. Det kan man ha men jag tror också att det finns fler som har det, förklarar Anita och fortsätter:
– Det innebär också att vara beredd på att inte alltid själv få som man vill eller ”så här bör det vara”, utan se att det här är en grupp med både anställda, ideella krafter, förtroendevalda och att vi tillsammans är församlingen. Att kommunicera och att lyssna är så viktigt, att inte lämna svårigheter åt andra och att förklara vad beslut grundar sig i och att själv vara klar över det.
Anita har ingen direkt anknytning till Mälaröarna, men hon är uppvuxen i Norsborg som ligger mittemot Ekerö med bara vattnet emellan och har känt ett slags släktskap med Mälaröarna genom den närheten.
– Förutom församlingarna och det jättefina arbetet, lockas jag jättemycket av miljön härute. Det är så härligt med landsbygden så nära stan.
Anitas intresse för historia är stort och hon läser gärna historiska böcker, tittar på dokumentärer om historia och har bland annat varit på Birka många gånger.
– Det är väldigt spännande och fascinerande med historiens vingslag, säger Anita.
Under historiens gång har också kyrkan förändrats. Hur ser du på kyrkans roll i vår tid?
– I vårt samhälle idag är kanske inte kyrkan självklar för alla längre. Men som präst möter jag ändå många människor som har en relation till kyrkan, som bär på de stora frågorna och som litar på att även om kyrkan kanske inte har alla svar, är hon ändå ett rum där man får fundera kring de frågorna och hitta en väg. Jag tror att det är ett skäl till att så pass många ändå är kvar. För dem som är likgiltiga inför kyrkan så tror jag att man inte har uppfattat henne som relevant, säger Anita och tillägger:
– Jag ser ändå en väldig öppenhet bland ungdomar för trosfrågor, mer än bland dem i min ålder. När jag var ung var det väldigt konstigt och töntigt att vara kristen, men även de i min generation har idag en respekt och en relation till kyrkan för att man har mött kyrkan under livets gång. Man har kanske begravt en förälder eller gift sig eller träffat en diakon och människor får då en relation med kyrkan.
Anita oroar sig inte för kyrkans plats och roll i det moderna samhället idag och i framtiden.
– Jag tror att kyrkan lyckas bäst när hon inte försöker vara någonting hon inte är. Vi är inte särskilt trendiga men kyrkan är det hon är och det är fantastiskt. Det ska man vara stolt över och ta på allvar. Det är viktigt att inte gömma undan kyrkans väsen som jag tänker är tron, viljan att följa Jesus Kristus och det han har sagt att vi ska göra och så gör vi det i vår tid. Den ser ju helt annorlunda ut än Jesu tid men vi arbetar träget med att bygga Guds rike i babysång, diakonalt arbete, integrationsarbete, körsång, högmässor och i allt vi gör. Vi möter människor, vi skapar mötesplatser där människor kan känna sig sedda, där man kan uttrycka sina frågor. Det ska vara en trygg plats, det är förutsättningen och något vi alltid ska vårda.
EWA LINNROS
