Nybyggnation och ”broelände”
I januari 1968 kan Mälaröarnas nyheter rapportera att befolkningsantalet stiger snabbt mot tiotusen på Mälaröarna. Det påverkar också byggandet på öarna och redan då – trafiken.
Vid årskiftet 1966 till 1967 visar invån-arantalet i kommunen på en ökning med 605 stycken och när 1967 går till ända, har siffran hamnat på 9 453 personer. ”Det finns all anledning att tro att inflyttningen under innevarande år ökar så starkt att man kommande årsskifte kan ange öarnas befolkning med et femsiffrigt tal”, skriver MN i början av 1968.
Ökat inflyttande kräver bostäder och en plan står klar för 180 radhus ”i barnvänligt Väsbyområde”. Även Mälaröarnas första daghem står klart exteriört i januari 1968 och inredningsarbetena pågår för fullt. Paviljongen som byggs för ändamålet, ligger invid kommunhuset i Tappström och barnavårdsnämnden räknar med att starta verksamheten 1 april, under förutsättning att paviljongen blir klar i tid och att kompetent personal kan rekryteras.
Men då som nu, är växande trafikköer ett problem och en bidragande orsak som nämns i MN är ”broeländet” i Nockeby.
”Medan trafikköerna växer på ömse sidor om Nockebysundet kräver en ökande båttrafik allt tätare broöppningar. Det var ju detta som skulle undvikas med en ny bro. Vem tror på allvar att nu levande generation kommer att få uppleva en högbro, om lågbroalternativet först kommer till utförande? Det finns ingen klok människa som kan tro det”, skriver MN.
Redan på 1700-talet fanns en bro över Nockebysundet. Brovaktaren för Nockebybron bodde i Brostugan som uppfördes samtidigt med bron 1787.
I mitten av 1800-talet ersattes bron med en flottbro. År 1926 byggdes en ny bro över sundet. På vårvintern kunde ett bilmöte te sig problematiskt och under många år betraktades bron som ett av Storstockholms problembarn, men bron fungerade ända fram till 1965, då en provisorisk bro byggdes i avvaktan på att nya Nockebybron skulle bli färdig. Diskussionerna om dess utförande stöttes och blöttes länge och först 1973 invigdes den bro som vi har idag.
EWA LINNROS
