Polismannen som fanns ”överallt”

I det så kallade Stenvärdshuset på Drottningholmsmalmen fanns en polisstation från 1933 till någon gång på 1960-talet. Polisman Karl Berg var både trädgårdsmästare och polisman till en början, men blev sedan polis på heltid. Och tur var det, för han hade det minst sagt fullt upp som lagens man.

Stenvärdshuset har haft många funktioner under årens lopp. Grunden antas vara från Katarina Jagellonicas tid och jesuiterna antas ha haft sitt kollegium där. Troligen fanns det ett värdshus här i mitten av 1700-talet, därav namnet. Under 1800- och 1900-talet fanns här bostäder och ålderdomshem för lantbruksarbetare vid  kungsgården och tjänstefolk vid slottsförvaltningen.

Från 1933 till 1960-talet låg Drottningholms polisstation i bottenvåningen med arrest och bostad för poliskonstapeln.

Polisman Karl Berg fick sin heltidstjänst som polis 1926. 1933 inreddes en polisstation med arrest i Stenvärdshuset och här fick också familjen Berg en lägenhet.

Söndagarna på sommaren var extra hektiska för Karl Berg. Han skulle hålla ordning på köerna till bussar och båtar, se till att man inte cyklade i parken, ta hand om överförfriskade både från parken och det värdshus som då låg i Hertigarnas stall i Drottningholm. Men det var inte allt. Ofta ringde man från Svartsjö fångvårdsanstalt, Hammargården eller Barnbyn i Skå när någon rymt. Polisman Berg gick då ner till Drottningholmsbron. En del rymlingar kanske valde sjövägen men ”många var dock de rymlingar som vid Drottningholm fastnade i Karl Bergs hårda nypor och placerades i polisarresten, till vaktare från respektive anstalter kom och hämtade dem”, skriver Härje Bäärnman i boken ”Så minns vi Lovö”.

Att Berg var en respektingivande person tillstyrks i minnesanteckningar av ekeröbon Bengt Axelsson som var kamrat med Bergs son Bengt. De båda gossarna smygkikade på gripandet av rymlingarna.

”Vi höll oss på behörigt avstånd när polisman Berg på den tämligen smala Drottningholmsbron och där med myndig stämma stoppade alla misstänkta fordon. ”Stopp i lagens namn!”. När det gällde hö- eller halmlass litade han oftast inte på förarens utsago. Han drog sin sabel likt de danska fogdarna i jakten på Gustav Vasa, stack in i lasset på lämpliga ställen – Kalle Berg var inte född bakom en byrå och lät sig inte luras av fagert tal, han var en utpräglad handlingens man. Och sedan bar det av till arresten för hade man en gång fastnat i klorna på Kalle Berg, så satt man där oavsett om man hette ”tatuerade Johansson” eller ”tattar-Lindgren”. ”

Så var det bråkstakarna som vakterna på festplatsen vid Brostugan fört ut från området, dessa skulle Berg se till att de förpassades till arresten. Han övervakade även fiskevattnen runt Lovö och de övriga öarna i närheten. ”För det mesta nöjde han sig med att lägga beslag på fisken, men ibland tog han även redskapen och om vederbörande mopsade sig, hände det att han tog båten i beslag”, skriver Härje Bäärnman.

Vintertid var det också bråda dagar för polisman Berg. Det var farligt att gå över isen vid sundet mellan Kärsö och Drottningholm på grund av strömmar. Men trots att det fanns varningsskyltar, var det många som gick ner sig. Berg måste då ge sig ut på den dåliga isen och med risk för sitt eget liv, försöka rädda de nödställda. Varje juldagsmorgon måste han också vara i kyrkan för att se till att inga berusade störde julfriden.

Karl Berg var dessutom barnavårdsman i Lovö socken . Han innehade medalj för berömliga gärningar i Norge 1913 och i Sverige 1928 och 1929.  Han fick medalj bland annat för att han livräddat någon vid en förlisning, då han var  sjöman i sin ungdom. Karl Berg  bodde kvar i Stenvärdshuset även efter pension och gick bort 1973, 81 år gammal.

Källor Statens fastighetsverk, Härje Bäärnman ”Så minns vi Lovö”, Bengt Axelssons minnesskrifter, ”Svenska polisen del I”.

EWA LINNROS

Läs också