Stenhamras rockkändisar spelar i stan
När det lilla lokala rockbandet Cry 400 började få spelningar inne på stans klubbar blev det stora rubriker i Mälaröarnas nyheter. Att ett gäng tonårskillar från trakten gjorde musikkarriär hörde inte till vanligheten.
Artikeln om bandet Cry 400 är från försommaren 1986. Men historien började året innan. Lasse Rohlins och Bosse Schagers band Nice Surprice hade just gått i graven när de gick ihop med Jochum Forsell och Peter Berggren för att spela på en skolfest. De trivdes ihop och bestämde sig för att fortsätta. Till sin hjälp tog de in Martin Ohlsson och Patrik Sviberg på trummor. Vad de skulle heta var oklart tills en dag då Jochum Forsell satt i bilkö och läste registreringsskylten på bilen framför: CRY 400. Där var deras bandnamn!
”Killarna spelar en svängig rock med ös och texterna är alltid på engelska” står det beskrivet i artikeln. Men när journalisten Eva Petzén jämför bandets musik med en blandning av Bryan Adams och Bruce Springsteen säger Lasse Rohlin ifrån:
”Det är trist att sätta etiketter. Vi låter som Cry och inget annat.”
Helst spelade bandet sina egna låtar och en singel med den egenskrivna låten Natalie gav de också ut. De fick spelningar på inneställen som Kaos och Kolingsborg, först som förband och sedan som huvudband.
”Vi spelar tillsammans därför att det är så fruktansvärt kul att spela. Men det är klart att någonstans i bakhuvudet tycker vi nog att vi är så pass bra att vi borde lyckas!” säger Lasse Rohlin i artikeln.
Något större genombrott blev det dessvärre inte för Cry 400, men på Mälaröarna var de i alla fall superkändisar. Idag har de alla flyttat från kommunen och sedan länge slutat spela ihop, men alla, utom Peter Berggren, håller på fortfarande på med musik i någon form.
För fem år sedan hade de återträff i Lasses replokal och spelade ihop igen.
– Det märktes att det gått några år, men det var en rolig grej, säger Lasse.
Fast det är 35 år sedan gör sig tiden med Cry 400 fortfarande påmind för honom emellanåt. Nyligen hittade han singeln Natalie i en bokhylla hos en kompis kompis och för några år sedan ramlade det in lite STIM-pengar för att en lokalradiostation någonstans ute i landet hade spelat den. Han minns också fortfarande mycket väl när han blev intervjuad av Mälaröarnas nyheter.
– Det är ett roligt minne för mig, den där första intervjun med en journalist, säger han.
HELEN BJURBERG
