Stigs 102 år på Mälaröarna
För 102-årige Stig Ronlind i Ekebyhov är det inget nytt tillstånd att vara med om en pandemi och inte heller att tampas med andra allvarliga sjukdomar. När han kom till världen härjade spanska sjukan som värst och även senare i livet har han lurat döden vid ett flertal tillfällen.
Redan när Stig Ronlind föddes på Färingsö i juni 1918 kunde det ha gått illa om inte turen varit på hans sida. Spanska sjukan hade några månader tidigare börjat spridas i världen och upp emot fem procent av världens befolkning dog innan den klingade av och dog ut. Stigs mamma Sigrid blev smittad som gravid och var svårt sjuk när han föddes, men repade sig så småningom.
– Men det gjorde att hon inte kunde amma mig. På gården där vi bodde fanns det dock gott om kossor, så jag antar att jag är uppfödd på komjölk. Det kanske är därför som jag dricker så mycket mjölk än idag, gissar Stig med ett skratt över telefon hemifrån radhuset i Ekebyhov.
Han börjar berätta om hur han och familjen till en början bodde på Hillersjö gård, för att sedan flytta vidare till andra gårdar på Färingsö där mamman och pappan fick jobb. På den tiden var avstånden till Stockholm svåra att överbrygga. Bilar var inte så vanliga, några bussar gick inte och ofta åkte människor båt in till stan.
– Torgkärringarna kom också åkande med båt när de kom ut och sålde sina varor till oss. Det var bara två som hade bil, det var dels bagaren och sedan smeden i Ölsta som alltid tog en sup innan han körde, för att det skulle kännas lite lugnare.
När Stig var i elvaårsåldern flyttade familjen till Bromma, vilket var ett lyft för hans skolgång, då han upplevde att lärarna i stan var mer ambitiösa än de på landet. Så småningom följde yrkesskola och en utbildning till snickare, vilket banade väg för jobb på en snickeriverkstad i Vasastan.
Stigs historier är livfulla och människor från förr får liv på nytt när han berättar anekdoter om människor han mött och detaljer om platser han varit på. Han berättar om körkortet som han tog 1934 och som var i bruk fram till för inte så många år sedan och hur han fick avbryta sin militärtjänstgöring efter en månad för att åka hem och ta hand som sin mamma, då pappan dog. När kriget brutit ut fick han dock slutföra den och fick bland annat köra transporter till militärmanövrar då det kom fram att han hade körkort.
– Jag hade blivit uttagen till att gå högvakten vid slottet i Gamla stan, men hann bara börja träna innan jag fick avbryta och istället köra mörkerkonvoj nattetid på gamla Södertäljevägen. Det var en hemsk resa.
Så småningom träffade Stig sin blivande fru Inga, de köpte tomt i Huddinge där de byggde hus och Stig gjorde en stor del av jobbet själv. Några år blev de kvar, innan de började söka sig tillbaka till Stigs gamla hemtrakter på Mälaröarna.
– Vi köpte en gård på Munsö tillsammans med Ingas föräldrar där vi började odla potatis och blommor. Min svärfar var en duktig hobbyodlare, men jag kunde ingenting om odling. Vi fick dock igång verksamheten och två gånger i veckan åkte jag och Inga till torget i Sundbyberg och sålde grönsaker och blommor som vi odlat.
Som av en slump började han sedan köra leveranser åt andra med sin egen bil, men så småningom kom han åter till snickrandet som följt honom mest hela livet.
Vid två tillfällen har han drabbats av cancer, men båda gångerna har han klarat de operationer och behandlingar som krävs och hämtat sig. Senast var 2006, då han också fick bo på Färingsöhemmet en tid för att få tillbaka krafterna, men därefter flyttade han hem till Ekebyhov igen där han klarat sig själv sedan dess.
När Stig beskriver hur livet tagit sina turer med honom, ryms både glädje och sorg, kärlek, död och svåra prioriteringar. Men mest av allt tycks han ha arbetat hårt och byggt en väldig massa hus, framförallt på Ekerö, men även på Munsö och Adelsö.
– Nu för tiden så gör jag inte så mycket. Jag har bott här huset i 14 år och har blivit en riktig latmask, slår han fast och fortsätter:
– Jag går och handlar vid sju på morgonen när affären har öppet för oss äldre och varje dag går jag till Ekgården och hämtar en låda med mat som jag äter här hemma. Nu väntar jag bara på att vaccinet ska komma så att det blir som vanligt igen, för det blir väldigt ensamt det här.
LO BÄCKLINDER
